Kan det bara få va så just nu

Det kan vara mycket lätt låta sig "smittas" av andras positivitet och uppmuntrande ord....för stunden. Helt underbart att läsa eller se när någon verkligen vill någonting och ger sig hän för sina drömmar. Och som dessutom delger andra sin funna lycka inför livet och det som komma skall. Riktiga glädehöjare och energiknippen OCH sökare.
Men är man inte riktigt där själv hamnar man ganska snart tillbaka i ett lägre flöde på en annan nivå...som för den skull inte behöver vara sämre.
Det är så mycket som kan hända i livet som får en att se på ett annat sätt som varken är fel eller rätt. Utan bara en ny vinkling och kanske ett öppnare seende. Och lyhördheten vad som Verkligen sägs. Både av andra OCH av sig själv
Nejdå, jag tror för egen del att det är minst lika viktigt att tillåta sig själv att "vara den jag är just nu"...fastän det inte är på topp s a s. Något som skaver eller behöver tittas på....sen när det blivit tillräckligt synligtgjort för en själv kan man gå vidare. För även här kommer denna omtalade "badbollseffekten" annars att göra sig gällande. Om jag hela tiden skall undertrycka det som vill fram och byta ut det med det som är s k "bättre". Förtränga helt enkelt. Det behöver inte innebära att man går omkring som någon sentimental djuptittande enstöring som inte kan vara tillsammans med de som "alltid" är positiva. Nej, tvärtom faktiskt. Är vi starka i det som är just nu och den person vi är...har det ingen betydelse om vi möter en djupt deprimerad eller någon vi själva tycker är negativ...för vi kan då se att det står för den personen och vart densamme befinner sig just nu...utan att välja att låta sig påverkas. Det är ett heltidsjobb att komma så långt....inget man bara blir så där över helg. Nej, det handlar om känslor som är färskvara och behöver uppdateras ideligen.
Att jag tar upp det här beror på att jag själv märker hur stora krav jag har på att bli frisk....NU
Vem i självaste h-vete vill inte vara frisk....Jo i alla fall jag! Men samtidigt vet jag att jag gått omkring med en sjukdom som helt enkelt bara sätter stopp!! Ja jag vet ju egentligen inte fortsättningen heller ......Det jag vet är att jag ska gå Min väg
Jag affirmerar....mediterar....."positviterar"...hm.....men ändå kommer stunder när det bara vill rasa. Så vägen är inte så lätt som jag helst velat att den skulle vara.....förresten det är väl ingen väg...vart man än är på väg så går man ändå ensam. Så styrkan behöver ligga i att bli stark....ensam...låta mig befinna mig i det som Är
Jag är tacksam för så mycket jag inte tidigare sett....både på gott och på ont s a s. Det kan kännas lite när man även upptäcker att allt inte riktigt är som jag velat se det. Men allt går vidare...så också jag

Med kärlek och värme Maria