2010-10-11

Det här mina vänner, är min stora dag. Min fest hade jag två dagar för tidigt för att det passade bäst. Men just den här dagen....11/10 är min födelsedag och alltså nu min 50-års dag.
Jag har valt att ge mig själv den dagen...bara till mig själv...utan tider eller något annat att passa. Gå på känslan så att säga. Vad gör jag då?
Jo...jag börjar förstås med en underbar promenad i höstens ljuvliga luft med alla dess färger på löven....som jag sprätter med som jag gjorde som barn... Solen bara strålar över vårt vackra landskap...Lite kyligt...men alldeles underbart....
Under promenaden upptäcker jag faktiskt en inneboende sorg....över det jag inte gör....sitter liksom fast....lyssnar för mycket på pekpinnar...fortfarande, och nu har jag fyllt 50, när ska det räcka för min del. Ansvaret för mitt liv har jag själv. Jag skyller inte på någon eller något. Alla agerar utefter sina förutsättningar. Vilka är då mina.......?
Glädje över allt det jag har...underbara barn och nåt så ljuvligt som barnbarn. Bara att se dem som faktiskt är en del av mig...för fanns inte jag, fanns heller inte dom....i den här skepnaden i alla fall. Och när jag ser min egen mamma...tänker jag samma sak...vad vore jag utan dig mamma. Ja det är underbart med en familj
Så kommer jag alltid till samma fråga...så alltså gör jag allt för lika hela tiden eftersom jag alltid kommer till samma fråga som vill bli besvarad.
GÖR DU DET DU VILL.....VAD VILL DU......VAD KAN DU BÖRJA MED ....VAD ÄR DIN ÖNSKAN OM DU FÅR ÖNSKA FRITT....VAD HINDRAR......
Dessutom kräver jag svar av mig själv....hur lätt är det, när jag som sagt KRÄVER ett svar. Jag är minsann inte snäll mot mig själv. Inte står jag upp för mig själv heller känns det som, vilket känns ganska sorgsamt. Kanske har jag behövt vara här ett tag...men nu räcker det. Jag vill inte bara följa någon ström för att det skall vara så. Nej, jag har gått emot mig själv alldeles för mycket för att det skall kännas bra. Nu bör jag väl vara gammal nog att finna min väg.......