Jag har nu åter igen genomgått en utbildning. Den här gången om NP-sjukdomar (Neuropsykiatriska). En mycket bra sådan måste jag säga. Mycket beroende av att det i två dagar delgetts information av personer med egna erfarenheter och kunskaper. Vilket oftast blir den mest realistiska och trovärdigaste utbildningen....tycker jag i alla fall.
Sista delen hölls av psykologer, AF, FK och kommun/landsting. Mycket bra info och förklaring på varför samverkan och utredningar är oerhört viktiga i de flesta fall.
Absolut....det var bra på många sätt....men lite rädd blir jag ändå.
Nu tog jag väl i....Rädd var väl och ta i....men det jag tänker på är.......
Min erfarenhet är att dessa instanser är fantastiskt bra på att utbilda sin personal när nya rön kommer.....som nu t ex.....alla inom psykiatrin skall helst vara KBT eller Steg 1 utbildade, vare sig de är passande eller inte. Det skall bara vara så för att det är det som är i tiden s a s, så tas metoder fram hur det skall jobbas. Det tillsätts s k specialister och team för att utreda, bedöma och behandla. Diagnoser ställs på var och varannan person. För det är också något vi bara älskar i detta land. Jag underskattar inte diagnoser på nåt sätt...men många gånger sätter det också en stämpel(fortfarande) på människor. Och människor indelas i "fack".
Något jag tyckte om idag var att önskan om att "avdiagnostisera" människor skulle användas mera. För människor med funktionsnedsättningar av något slag är ju inte okunniga eller obildbara utan har just en nedsättning. Vilket i många fall kan förändras med tiden.
Men får nu var och en det den behöver....blir min fråga. Får det ta TID?? I detta lösningsfokuserade samhälle. Prestation, prestation och åter prestation är det som räknas mest. Och sedan för oss som kallas friska, ska kunna visa upp resultat på att jobba med sjuka.........
Eller tas metoder fram nu igen... så skall det jobbas på ett visst sätt och passar du inte in i den ramen faller du utanför behandling och åtgärd. Att få vara lite kufisk och udda är inte riktigt legalt än i dessa moderna tider...upplever då jag det som.
Kommer man att plocka fram var och ens potential? Eller söker man bara efter något som passar in i den samhälleliga mallen.
Kommer denna personal som skall jobba med dessa människor se dem som medmänniskor? Eller blir det....Dom och Vi? Sjuk eller Frisk?
Ja, det tåls att tänka på varför man vill jobba med människor. Och att man ofta sitter i en maktposition när man deltar i andras liv. Oavsett du är på golvet eller i toppen av ett yrke inom alla slags vårdyrken. Vilken syn har personalen på de jag jobbar med?
Hur klara eller hur mycket har de jobbat med sig själva? Ingen blir någonsin fullärd, men man kan vara en lång bit på väg....ha lärt sig acceptera andra för vad de är....älskar människor för att de är just människor. Inte för vad de gör utan för vad de Är........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar