Igår fick vi veta att vår älskade Balder har cancer, spridd i kroppen. Min man blev tillfrågad om han kunde tänka sig åka hem med tomt koppel. Vilket han nu inte kunde utan vi har fått ett erbjudande av denne fantastiske veterinär att han är beredd att ta sig an ett avslut för Balder på ledig tid så snart som möjligt.
Aj aj aj...det gör så ont att veta att min älskade vän snart inte ska gå med mig på promenader.... möta mig i dörren med sin stora viftande svans....lika lycklig varje dag...hans blöta kalla nos mitt i ansiktet för att visa sin kärlek...ligga i korgen och vänta på att jag säger godnatt... Eller när jag dammsuger kommer han och ställer sig framför mig för att bli dammsugen han också....å bara njuter.....jag har ett stort behov just nu att få befinna mig mitt i denna sorg för att lättare sedan komma ut på andra sidan.
Å jag som alltid kallat honom Balder Bula..mammas. Och det är precis vad som hänt med honom ...full av bulor i hals, lymfar, lever och andra viktiga organ....ingen återvändo.
Jovisst, finns det möjlighet till operation och cellgiftsbehandling....men för vem då???
Han skulle aldrig få göra det han älskar.... springa i skogen...jaga...och bara var den livsnjutare han varit. Nej här har vi nåt att lära av djuren och försöka förstå deras språk. Levde han i naturen hade det tagits om hand på ett för dom naturlig sätt. Vilket jag också anser att vi är skyldig dessa underbara själar, som ger oss så fantastiskt mycket.
Nånstans vet vi från första dagen vi skaffar hund eller annat djur att denna dag skall komma. Men den kommer alltid lika oanmäld och olämpligt för oss.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar