Kroppen talar sitt eget språk....eller..

Jag har under en längre tid känt att jag bör göra något åt min situation......arbetsmässigt sett.
Men vad jag kan se nu gäller det även mitt högst egna liv också.
Senast igår gjorde sig ett envist illamående gällande, detta har jag med vissa mellanrum kunnat känna av tidigare. Då även en yrselkänsla och obehag. Nu har det varit illamående och en trötthet.
Min inre känsla är att det handlar om MIG och hur jag går emot mig själv.
Kan jag stanna hemma för ett illamående......?

Helst skulle jag bara vilja vandra mellan dessa två platser.....ute i solskenet och min meditationshörna.
Men jag vet att jag heller inte kan fly livet som det är, jag behöver göra något radikalt.

Mitt nuvarande "anställningsarbete" s a s handlar om att ta hand om människor som har en nedsättning i psyket som gör att de till stor del inte kunnat leva i det som vi andra kallar normalt.
Men för mig har det blivit att handla om så mycket regler och lagar som strider mot mitt sätt att se på en människa med en diagnos och som är i behov av hjälp. Det har blivit att till så stor del handla om ekonomi och presterandet personal och verksamheter emellan för att tillgodose ledningen. Vilket i slutänden drabbar den behövande och personalen som jobbar dem närmast.
Det finns så mycket fina människor som verkligen vill och har ett bra s k tänk men kan inte verkställa något p g a, för mig, ganska mycket okompetenta hanteringar runt omkring. Känslan är...två steg fram och två och ett halv bak!

Nu har jag schemamässigt varit ledig några dagar och jag kan då anta att när kroppen slappnat av vill tala om för mig.....

GÖR NÅGOT MÄNNISKA!!

Ändå tuggar jag bara på!!

Nu verkar det som jag nått en gräns.....hela systemet blir i olag.
Räcker det inte med cancern jag gick igenom.......Var inte det en käftsmäll nog.......Hur mycket ska jag tåla....Vad behövs för att ta mig dit jag vill?

Nu går jag inte alltid runt med dessa tankar, för jag skall medge att jag också har ett gäng fina arbetskamrater runt omkring mig som jag tycker väldigt mycket om. Det är nog det som hållit mig kvar. Men jag känner hur jag även mot dem får anstränga mig för att de inte skall få ut för min inre känsla av att vara på fel plats.
Hur som helst....något måste eller rättare sagt behöver jag göra nu.

Jag börjar med att ge mig själv lite kärlekstankar

Kärlek och värme till er Maria